Att AIK skulle komma att spela i Elitserien förra säsongen var det inte särskilt många som trodde på. Men laget genomförde en mycket bra kvalserie och lyckades ta klivet tillbaka i svensk hockeys finrum. Laget såg länge ut att få ta klivet tillbaka till Allsvenskan redan efter comebacken men något hände, laget lyfte sig och blev som bäst när det gällde som mest. AIK säkrade kontraktet för denna säsong så sent som i den sista grundseriematchen mot Modo på Hovet i våras. Och det som ingen trodde på hade helt plötsligt inträffat, rakt framför ögonen på oss, AIK skulle komma att spela i den högsta serien även säsongen efter. Jag skrev då att AIK måste bygga smart, behålla den största delen av stommen som varit med på hela resan och toppa med vissa klasspelare. Det tycker jag också att vi lyckats med. Vi är fortfarande långt efter många storklubbar ekonomiskt och allra mest när det handlar om att investera i riktiga superstjärnor, men vi har ett slagkraftigt lag som åtminstone kan etablera sig som en klubb som ligger topp tio efter varje säsong. Och det, det är något som vi ska värna om och vara otroligt rädda om.
AIK har nu spelat åtta matcher och parkerar just nu på en sista slutspelsplats i tabellen. Laget har vunnit fyra matcher och förlorat lika många. Och vad kan man begära av sitt lag efter åtta matcher? Jag personligen anser att vi ska ställa höga krav redan från match nummer ett, men så klart, det krävs alltid ett par omgångar innan allt börjar sitta och innan man börjar hitta rätt i kedjeformationer och så vidare. Det finns nog många olika kedjekonstellationer kvar att testa också, eller hur? Och det är inte bara att kliva ut på en is iförd en utrustning som väger ett par kilo och prestera på topp direkt, det vet jag också, men det är därför laget har träningsmatcher innan allvaret drar igång. Att använda uttrycket, växa med uppgiften, har väl aldrig känts mer rätt att använda än nu när det handlar om ett lag i den absolut högsta divisionen där varje enskild spelare är en professionell idrottsutövare. Du som spelare får betalt för att träna och att spela matcher. Det medför först och främst ett väldigt ansvar, men det medför också att det är otroligt viktigt att du växer med uppgiften och växer in i rollen du blivit tilldelad. Det innebär också att du växer in i matchtempot och allt som har med det att göra. Men du måste se till att växa in i rollen ganska kvickt annars kanske proffslivet tar slut alldeles för tidigt och du får börja söka ett annat jobb på sidan av det du älskar och det du hänger dig allra mest till.
Den personliga utvecklingen, träning och matcher. Det är tre nycklar som krävs för att du som enskild spelare, och i slutändan laget som kollektiv, växer. Och tycker då jag att AIK vuxit in i rollen än? Har laget växt under de åtta matcherna som gått? Har varje spelare börjat prestera på topp i match efter match nu? Nej, jag tycker verkligen inte att det är så. Ett fåtal spelare tycker jag har levt upp till förväntningarna och spelar på en bra nivå så här långt. Nyförvärven Tobias Viklund och Robert Rosén är de två spelare som inte gjort en enda dålig match så långt. Och vår förstakeeper och fantastiske Viktor Fasth då? Ja, Viktor har varit lite upp och ner så långt, men jag tycker att han inte ska lastas för alla mål som vi släppt in. Oftast har det kommit att handla om försvarsmissar och, i vissa fall, rena bjudningar. Junioren David "DK" Lillieström-Karlsson har visat stort hockeyhjärta och varit en stor överraskning av det jag sett. Han åker alltid skridskor och har alltid hög fart så fort han är inne på isen. Lika så Nordström. Han har kommit in bra som en tredjelänk med bröderna Ahlström. Victor och Oscar som jag också tycker kommer mer och mer. De är otroligt skickliga på att etablera spel i anfallszonen, men det måste resultera i mål också. Det går inte att snurra i hörnen i varje byte, du måste in på mål, och där kan jag känna att den kedjan väger lite för lätt för tillfället.
I övrigt så anser jag att Dick Tärnström har visat fin form så långt och han har varit framgångsrik både poängmässigt och spelmässigt och när det gäller en spelare som jag trodde skulle få det tufft, men som visat upp raka motsatsen, så måste jag bara säga att jag är positivt överraskad av Patric Blomdahl. Han har verkligen visat mig, och alla andra, att han är att räkna med på allvar i vinter. Han tar inte de dumma utvisningarna längre utan behåller temperamentet, tänker efter, spelar hårt och aggressivt men samtidigt smart. Han har gått och blivit en spelare som ger, snarare än suger, energi. Och det är väldigt kul att se. Men jag väntar fortfarande på ett par spelare som förmodligen och förhoppningsvis kommer att höja sig några snäpp. Linus Videll levererar visserligen poäng, men jag förväntar mig mycket mer av honom under året. Likaså Gynge, Rudan, Oscar Steen och Sandberg. Daniel Bång har jag kritiserat efter varje match så här i inledningen och jag är övertygad om att han, precis som Black Boris tidigare konstaterat, att han får sitt stora genombrott i år. Jag hoppas verkligen det och är det någon spelare som jag hoppas på så är det just Bång.
På backsidan så tycker jag att det har sett väldigt svajigt ut inledningsvis. Nemeth, Svensson, Steff Johansson och kanske främst Liwing tycker jag har inlett säsongen mycket tveksamt. Fredrik Svensson hade inte ett rätt i inledningen mot Brynäs senast. Jonas Liwing har stora problem med att etablera enkla uppspel och Nemeth har inte visat samma lysande form som han visade innan JVM ifjol. Stefan Johansson har även han börjat tamt. Kan det vara så att han känner sig otrygg när han inte har Fredrik Fish Carlsson vid sin sida? Jag ska bara poängtera att jag inte är det minsta orolig. Inte än. Men det vill till att rollerna börjar ta form och bli mer och mer klar för varje spelare och kanske att laget tränar in ett par enkla sätt att ta sig ut ur försvarszonen. För det går inte att vi agerar som yra höns så fort motståndarlaget väl sätter lite press på oss. Men som sagt, jag är inte orolig. Än. Jag tänker också att vi kommer se lite förändringar med backparen nu när MacNevin är tillgänglig igen. Tärnström-MacNevin, Johansson-Carlsson, Nemeth-Viklund och som sjundeback blir det Liwing/Svensson.
Vi har kommit en sjundedel in i säsongen och jag tycker att laget har blandat och gett när det handlat om insatserna i de enskilda matcherna. Matchen mot Frölunda tycker jag är den bästa så långt. Insatsen mot Linköping den mest bittra, och inledningen mot Brynäs den sämsta. Och allt däremellan går så klart att bryta ner till minsta lilla kvark. Men så långt ska vi inte gå just nu. Det räcker med att jag surrar om hur det hela kommer att sluta istället. Finns det skäl till att vara orolig? Både ja och nej. Serien verkar vara jämnare än på mycket mycket länge. Se bara på senaste omgången där Timrå åker upp till höstmörka Luleå och vinner, övertygande, på deras egen hemmaplan. Det Luleå som så disciplinerat styrde ut AIK och höll nollan i mötet på Hovet går ut och släpper in fyra mål mot Timrå som förväntas bli ett bottenlag. Hockey är inte alltid logisk, det har vi lärt oss, och det är 288 matcher kvar som ska spelas innan den slutliga tabellen är ritad. Men för att vi ska vara med bland de tio, gärna åtta, lagen till våren, när slutspelsträdet ska ritas upp, så är det tre saker jag tycker att vi måste se till att börja jobba med.
01. Tydliga roller i försvaret.
02. Mer rörlighet i anfallet.
03. Hård matchning av de, för dagen, bästa spelarna.
Försvaret
Det defensiva arbetet såg till en början väldigt bra ut. Insatsen mot Frölunda och Modo visade hur skickligt lag vi kan vara defensivt. Men jag kan inte sluta tycka att det är tråkigt att vi inte kan bibehålla samma fokusering och disciplin i alla matcher. Det brister någonstans och det är aldrig, ALDRIG, tillåtet att bjuda motståndaren på ett par billiga mål. Kommer vi fortsätta att skänka fria ytor framför Viktor, eller Markus, och vara tvåa på alla returer, ja, då kan vi ställa in oss på kvalserien till våren. Det gäller att hitta en tydlig spelidé, tydliga roller i försvarszonen, för både forwards och backar, samt att matcha de backar, och de centrar, som är bäst för dagen hårt. Det mår dessa defensiva spelare bara bra av. Spela mycket och bygga upp ett bra självförtroende och bänka spelare som, för dagen, ser ut att vara en säkerhetsrisk. Och då ska det inte spela någon roll om det står ett A eller ett C på bröstet. Är du inte i form för att prestera på topp, då ska du inte spela heller. För lagets bästa - alltid.
I spelet numerärt underläge så anser jag att vi är ett av seriens absolut bästa lag. Jag har inget bra svar på hur det har blivit så för jag ser inget i boxplay-spelet som gör det mer speciellt eller unikt än i andra lag. De fyra som får förtroendet för stunden gör sitt jobb, mer än så är det kanske inte? De skär av skottvinklar och förlitar sig på att skotten kommer långt utifrån istället för i slottet och det är så klart alltid bra. Det finns absolut inget att anmärka på när det gäller spel i numerärt underläge.
Offensiven
Nu har det varit en väldigt målsnål inledning av Elitserien, men om vi ser på lagets snitt så gör AIK 2.1 mål per match så långt och det är på tok för lite. Jag är väl medveten om att vi inte har den offensiva bredd som, låt säga, Frölunda har, men vi har en mängd spelare som åtminstone bör befinna sig i rätt zon. Jag tycker att Roger Melin så långt har matchat spelarna, utefter hur situationerna i matchen sett ut, på ett bra sätt och nu när McDonnell åter befinner sig i truppen, samt att Salle hittar tillbaka till fjolårsformen med Sandberg och Bång, så har vi bara där ett starkt vapen. Kedjan Blomdahl-Rosén-Videll anser jag ska vara tokoffensiv i varje byte. Över rött, lägg in och bara mal ner motståndet. Men sen blir det svårare, Gynge-Steen-Rudslätt har blandat och gett. I vissa fall har den kedjan varit formidabel i det defensiva arbetet, men framåt sett, så har de i vissa matcher varit helt osynliga. Och Gynge som är en offensiv spelare med ett otroligt fint skott vill jag se mycket mer av. Kanske att Rudslätt får ge plats åt McDonnell och att han, tillsammans med Steen och Gynge, bildar en mer offensiv kedja och att Rudslätt istället får ta en defensiv roll i en kedja med bröderna Ahlström? Alternativet är att Steen återgår till att spela med bröderna Ahlström och att McDonnell spelar med Gynge och Rudslätt. Eftersom vi har många karaktärer i laget så går det att flytta, vrida och vända på kedjorna hur många gånger som helst, men om jag fick bestämma, och hur jag tror att det kommer se ut, så skulle mina kedjor se ut på följande vis:
Blomdahl-Rosén-Videll
Bång-Sandberg-Salmonsson
Ahlström-Steen-Ahlström
McDonnell-Gynge-Rudslätt
Extra forwards: DK och Nordström
Det blir ju tyvärr på bekostnad på våra fina juniorer, men vad kan man göra? Så långt så är det ett delikat problem för firma Melin/Persson. Något som jag tycker är skönt och lugnande i år är bredden bland forwards. Vi har fyra kedjor med relativt bra tyngt och bra spets att kunna avgöra matcher. Det finns matchvinnartyper i varje kedja och jag tycker att vi har fyra-fem mycket bra centrar som fortsätter att vinna tekningar samt tar det defensiva arbetet. Och som jag har belyst tidigare, tekningar är så otroligt viktiga.
Det laget måste börja jobba med tycker jag är rörligheten i anfallszon. Vi måste lära oss att dra isär motståndarnas försvar och hitta de fria ytorna som uppstår då en motståndare tappar sin position. Det handlar uteslutande om hur mycket skridskor du åker när du inte har puck. Ökar vi rörligheten i anfallszonen och fyller på med en offensiv back, överlappningar och, framför allt, vågar utmana, då kommer målen att komma per automatik. Men just nu så är det rörligheten jag saknar. Det blir i vissa fall allt för stillastående och statiskt, och det går inte i längden. Alla lag är så defensivt skickliga att de bara styr ut vårt lag mot sargerna om vi blir för stillastående.
Spelet i powerplay har varit en positiv överraskning så långt och där vill jag inte anmärka på något. Jag vill bara plocka fram det och ge cred. Laget ska ha en stor eloge för det. Vi måste komma ihåg att AIK var nästan sämst i spelformen förra året, bara Södertälje var sämre, men inför i år så har något skett. Vi har bland annat fått in två spelare som gillar att hålla i puck, Rosén och Videll. Och vi har nu Viklund, MacNevin och Tärnström som backar i det numerära överläget som alla tre besitter fina skott och samtidigt är väldigt skicklig med puck. Förra året, med MacNevin skadad, fick vi förlita oss helt och hållet på Tärnström och det var inte hållbart. Det var nästan så vi släppte in fler mål i powerplay än producerade. Men det har det blivit ändring på. Och det är bara att hoppas att det fortsätter på samma fina sätt.
Matcha hårdare
Jag tycker också att Roger bör matcha två femmor lite hårdare än andra, så klart beroende på hur det ser ut i matchen. Men från start så anser jag att vi ska vara det lag som sätter press, nästan överraskar motståndet, och att vi går all in direkt. Det kommer ställa vilket lag som helst på hälarna och när ett lag möts av en enorm offensiv så blir spelarna ofta tagna på sängen och det kan dröja bra länge innan man hittar tillbaka till det egna spelet. Så att matcha två offensiva kedjor lite hårdare än några andra tror jag bara kan ge oss en liten fördel i matchinledningen. Och det är viktigt. Framför allt psykiskt viktigt.
Som känt så vinner du inga titlar i oktober. Du spelar heller inget slutspel i oktober. Men du spelar grundseriematcher som i slutändan kommer vara till stort avgörande om vilken plats i tabellen du hamnar på. Och ska AIK undvika en kvalserie i år så är det läge och hög tid för laget, och varje enskild spelare, att börja fokusera på att serien faktiskt är igång och inte bjuda på några fler baklängesmål. Ett bjudningsmål kan vara ödesdigert när denna jämna tabell ska kritas upp för sista gången efter 55 spelade omgångar. Ett mål kan vara skillnaden mellan kvalserien och ingemansland, ingemansland och slutspel. Så vi kan inte lämna något åt slumpen.
* * *
Nu väntar en ny vecka för AIK med endast två matcher, två raka hemmamatcher ska tilläggas. Först HV71 på tisdag. Sen Skellefteå AIK på lördag. Efter de två hemmamatcherna så spelar AIK tre raka bortamatcher, Frölunda, Växjö och HV71. Det är med andra ord fem svåra matcher. Är det någon match som överhuvudtaget kommer vara lätt i år? Nä, jag tror inte det heller. Men okej, fem matcher där jag hoppas att AIK omedelbart upphör med att bjuda motståndarna på gratischanser. Fem matcher där jag hoppas att samtliga spelare växer med uppgiften att vara en professionell idrottare. Där samtliga spelare börjar hitta den nivå som vi såg i slutet av förra säsongen. Det är hög tid att börja prestera på max nu.
* * *
AIK ligger fyra i statistiken över vunna tekningar. Minns någon hur det såg ut förra året? AIK ligger femma i tabellen över powerplay. Minns någon hur det såg ut förra året? AIK skjuter näst mest av alla lag i serien. Bara Modo avlossar fler skott per match. Och AIK ligger trea i målvaktsstatistiken. Jag har en bra magkänsla när det gäller AIK Hockey denna säsong. Det gäller bara att spelarna själva känner det också. Att det finns mer att hämta och att aldrig vara nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar