En marginell skillnad mellan hopp och förtvivlan

Hockeyabstinensen börjar bli allt mer påtaglig nu och jag känner att det är hög tid för säsongspremiär. Sommaren har snart gjort sitt och hösten kommer i antågande. Och jag minns så väl förra året, och jag minns att jag var på mitt kära arbete när hösten föll på utanför. AIK skulle gå upp i ringen mot, först Linköping på hemmaplan, och sen Frölunda på bortaplan. Och det var med en skräckblandad förtjusning som jag blickade fram emot säsongsöppningen. För det var inga smålag till en början här inte, nä nä, två etablerade storlag som betalade ut dubbelt så stora lönecheckar mot vad AIK gjorde. In i hetluften omgående alltså, och vad skulle lilla AIK kunna komma att åstadkomma egentligen? Ja, resultaten i de två första matcherna minns vi allihop, LHC, där blev det storförlust 1-5 och Frölunda, vinst med 1-0, efter förlängning. Och de två poängen som vi krigade till oss mot Frölunda kändes stort, för jag fruktade att vi skulle komma dead last i serien och att vi kanske, kanske, kunde skrapa ihop en 15-20 poäng. Det var hursomhelst två av de mest ljuvligaste poängen jag någonsin har känt på, och jag visste att nu, nu kan vi vara med och leka med de stora barnen. Och vilken säsong det skulle komma att bli.

Resan efter de två matcherna skulle komma att kräva mycket mer energi från mig än vad jag kunde tro från första början. För det var inte helt utan dramatik som Gnaget kämpade sig genom sin första elitseriesäsong på många år. Och det var inte helt utan dramatik för oss som följde laget från läktaren heller. Vi kämpade minst lika mycket, om inte ännu mer?, och det var hursomhelst inte hälsosamt. Men det var spännande och jag minns hur spännande det var i många av matcherna och jag minns många av vinsterna också. Men är det något som fastnat lite extra i mitt huvud så är det allt som var så där fullkomligt onödigt. Sådant som gör att du som supporter blir frustrerad, sliter ditt hår och i vissa fall, slänger ur dig dynga som du aldrig trodde att du själv skulle kunna häva ur dig.

Det som var speciellt frustrerande var ständigt dessa små marginaler, ja okej, en och annan utvisning som Blomdahl drog på sig var många gånger frustrerande också. Men dessa marginaler som alltid ska spela en stor roll när det kommer till sporten ishockey var utmärkande i sig. Och Elitserien är inget undantag för dessa marginaler. Och Gnaget är verkligen inget undantag, om nu någon missade det förra året. Många matcher som vi spelade förra säsongen anser jag att vi skulle ha vunnit om vi bara haft 'the momentum going'. Haft lite flyt. Vi hade flertalet matcher där vi verkligen var på gång och där vi verkligen hade möjligheten att gå upp i en tvåmåls-ledning. Men då studsade puckarna helt i motsatt riktning och vi fick börja om, och allt som oftast fick vi börja om med att spela med en man mindre på banan.

Förra säsongen bjöd på matcher där jag tycker att domare, korkade domarbeslut och i vissa fall, enskilda spelares beslut, fällde avgörandet för vart matcherna skulle ta vägen. Men när inte något av detta fanns att skylla på så skulle det komma att handla om ett riktigt jävla missflyt bara. Eller som man gärna säger på hockeyspråk, små marginaler. Jag minns speciellt bortamatchen mot Södertälje i omgång 40, som är ett starkt bevis på vad jag menar, där vi äger matchen fullkomligt och förlorar tillställningen lik förbannat med 4-2. Det efter att bland annat Videll gjorde två av målen. Ett mål efter en märklig studs i sargen som friställer nyss nämnde med Viktor och ett mål efter att han kommit fri med Fasth från kanten och lyckades sprätta upp pucken i nättaket. En match där vi utan problem skulle kamma hem tre poäng. Istället, noll. Och jag kan leta upp fem-sex matcher till där vi var värda tre poäng men gick bet och blev helt poänglösa. Och nu surrar vi om poäng som i slutskedet av serien skulle kunna visa sig vara värdefulla. Tänk vad skönt det skulle sitta med den trepoängaren borta mot SSK och att vi faktiskt var klara för slutspel inför den sista omgången, där vi spelade med kniven mot strupen. Ja, tänk vad avslappnat vi skulle kunna spela ner MODO till kvalserien då. Ja, tänk om. Nu är det visserligen hockey vi pratar om. Och i hockey finns ingen logik. Där talar vi hellre om marginaler.

Dessa marginaler alltså. Dessa jävla marginaler. Hade jag haft en fysisk teori om varför detta inträffar och hur man råder bot på det så skulle ishockeyn dö ut. För det är så här det är. Det är så här hockey spelas. På små marginaler, hela tiden. Spelet går så fort och det är taktiska moment varvat med individualistiska prestationer varvat med marginaler som avgör matcher. Det går inte att förklara varför man vinner skottstatistiken med 50-15 och förlorar matchen med 0-2. Det bara är så. Det är och kommer alltid vara det lag som har marginalerna på sin sida som vinner matcherna. I tillägg ska nämnas att det ska till en massa domarbeslut som självklart kan fälla avgörande, men det går under samma grundprincip, en huvuddomare som tog ett skär för lite kommer en halvmeter efter, får sitt synfält blockerat av en spelare som hamnar framför honom och missar den solklara tripping som utfördes bakom spelaren. Och det är så det är och alltid kommer att vara. Hockey. Det är därför vi älskar denna optimala sport. Den har verkligen allt man kan önska, och ibland, verkligen allt att hata.

Vi får inte glömma att det är helt frivilligt att följa sporten. Det finns ingen som tvingar någon att följa ishockey. Jag personligen följer sporten och AIK för att jag älskar det här. Att allt är så mycket större än klubba och puck fascinerar mig. Och en enkel lekman kommer aldrig att ge oss en fullständig förklaring eller redogörelse på varför och hur saker och ting sker på isen under en hockeymatch. Jag gissar att det är väl det logiska i det ologiska som är tjusningen med sporten, samt att jag så många gånger känt en lycka inombords som inte går att beskriva. En känsla som får mig att varje sommar längta efter att en ny säsong ska dra igång igen. En längtan efter att allt återgår till det normala, så vi kan sitta där på våra stolar, skrika domarjävel, överanalysera hur i hela helvete man kan missa ett öppet mål och varför i helvete man drar på sig en tvåa i offensiv zon.

Säsongen drar igång om en knapp månad. Jag känner på mig att det kommer bli minst lika dramatiskt detta år. Och det glädjer mig. Jag är otroligt peppad. Och jag är otroligt inspirerad inför vad som komma skall och med eller utan, små eller stora, marginaler så kommer det bli en bra säsong. Inte helt utan dramatik, och vad spelar det för roll? Det är ju det här vi lever för.